Dödshjälp, del 1: Terminal sedering

Satte mig och började plöja igenom kurslitteratur för nya kursen, HEL (Hälsa-Etik-Lärande) som vi påbörjade idag. Valet föll på “Döden är förhandlingsbar“, av Torbjörn Tännsjö. Hann igenom de första hundra sidorna innan jag bestämde mig för att gå hem och äta lunch, och så här långt har jag läst nog att det lär bli basis för två inlägg här.

Boken handlar om dödshjälp på olika sätt. Passiv dödshjälp, vilket är det som är tillåtet i Sverige, också i vissa fall kallat assisterat självmord. När läkaren på något sätt påskyndar dödens inträde, genom att till exempel sluta med vätske- och näringstillförsel.

Döden är ångestladdad för de allra flesta. Många låter i så stor utsträckning som möjligt bli att tänka på den. Jag har åtminstone ett par i min umgängeskrets som förmodligen hade valt att leva bara lite kortare än för alltid om de givits valet. Det är kanske tur att de inte får som de vill; världen hade blivit överbefolkad i ännu snabbare takt i så fall.

Men dödshjälp. Hjälp att dö. I början av boken tar Tännsjö upp scenariot då en sjuk människa som har kort tid (upp till två-tre månader) kvar att leva, där inget hopp om tillfrisknande finns, väljer att bli sövda. De vill sova den sista tiden, utan (mar)drömmar och utan ångest. Terminal sedering; sövd tills dess att döden inträffar.

I dessa fall handlar det om fullt medvetna människor som tar ett beslut om hur de vill dö. Fråga dig själv och människor runt omkring dig, “Hur vill du dö?” så tror jag att den absoluta majoriteten kommer att svara, “I sömnen.” Förmodligen med fortsättningen, “När jag är gammal och har levt mitt liv till ända,” men det kan vi inte alltid påverka, och i just scenariot ovan är det kanske inte så.

Så varför ska man inte få välja att få sova tills dess att man dör?

Man kan möjligen vilja invända att människor på det här sättet ska frestas att i förtid avsluta sina liv. De kan komma att i så fall fatta förhastade beslut. Men vi vet ju att människor i allmänhet är beredda att hålla fast vid sina liv, också då oddsen är mycket dåliga och det egentligen bara är plågor och elände som återstår. Det visar, tycker jag, att människor som avviker från normen, som alltså trots allt vill avsluta sina liv, nog i allmänhet måste ha mycket goda skäl för sitt beslut.

~s 59, Döden är förhandlingsbar

Jag har hört den invändningen. Att det skulle “locka” folk att vilja dö i förtid. Men som sagt ovan, bland mina vänner och bekanta är det motsatsen som är det vanliga – man vill leva för alltid. Det är saker som ska hinnas med, människor man ska träffa, självförverkliganden att sätta i spel och barn att fostra så att ens arv lever vidare. Med mera. Vilken människa, som är mindre än dödssjuk och har ont, skulle välja alternativet att “ge upp” och sova in i döden? (En som är djupt deprimerad (utan annan sjukdom) kan väl möjligen argumenteras, men denne skulle aldrig bli given optionen).

En dödssjuk människa ska få välja själv, i så stor utsträckning som möjligt. Om det är att vårdas in i det sista med alla mediciner som finns, eller om det är att sova, eller om det är att gå hemma – det bör nog vara upp till patienten så mycket det bara går.

Fortsätter nästa gång med patienter i permanent vegetativt tillstånd samt frågan om organdonation. Och kan samtidigt säga att jag (just nu åtminstone) begränsar mig till patienter som är “friska i huvudet”, eftersom det är den begränsning boken gör. Patienter som inte är mentalt friska är ju ytterligare en dimension av diskussionen.

Mina inlägg om dödshjälp:
Del 1
Del 2
Del 3
Del 4

Kommentera!

Post Navigation